Vid en liten sjö mitt i skogen.
Jag minns bubblandet bland näckrosorna när solen gick ner bakom det gula ödehuset.
Jag minns böjda matchspön, sträckta linor, tältstolar och gott sällskap.
Tystnaden, stillheten och de värdiga motståndarna med den ledsna uppsynen.
Detta var snart 10 år sedan, 10 år!
Varje sommar har man tänkt på platsen, ändå har man inte funnit tiden att ta sig dit igen.
Men iår, denna sommar SKA jag dit.
Jag ringer fiskekamraten Jonas, som var med då för tio år sedan.
- Skogsjön Jonas, Vi måste åka till Skogssjön!
Jonas är inte alls främmande för mitt plötsliga infall.
Dagen efter åker vi dit för att reka platsen.
En vardagskväll i Maj och vi är osäkra på om vi ska hitta till den
lilla sjön med den gräsbeklädda udden där vi allt som oftast
hade så magiskt fiske under en sommar för längesedan.
Bilen går på smala vägar genom ett soligt Dalsland.
Vi hittar till den kyrkogård där vi brukade parkera bilen.
Oenighet om vilken stig som ska följas uppstår direkt,
men efter en kortare desorientering så hamnar vi trots allt på rätt skogsstig.
Det tar tid att gå genom den djupa granskogen då Pojken och lillasyster
hittar kopparormar, grodor och en snok längs stigen.
Efter en halvtimma är vi framme vid den ödegård som vi alltid tog som riktmärke
för att hitta hem under mörka sommarnätter.
Vi fortsätter förbi gården genom obrukad åkermark, tillslut når vi målet.
Vi vadar genom hög vass och midjehögt gräs.
Detta är en fiskeplats som är otillgänglig,
och det är den tills man gör den tillgänglig.
Trots detta förbannar vi att vi inte tagit med någon fiskeutrustning.
Det är något oerhört frustrerande med att stå vid ett vatten utan fiskespö.
Speciellt när man ser vakande fisk och hoppande löjor.
Näckrosorna bildar ett tjockt bälte runt den udde där vi tänkt
stationera oss framöver.
Vi bestämmer oss för att återkomma nästa dag med vadarstövlar och
en lie för att rensa upp.
Senare i veckan har vi tillslut med möda skapat alla förutsättningar
för den perfekta fiskeplatsen.
Här ska vi ta dem! - De vackra gröngula Sutarna.
Sutare ja, Sutarfiske, med all säkerhet något av det nördigaste man kan sysselsätta sig med.
Varför gör man detta? Utsätter sig för envetna mygg, brännässlor, bär och kånkar
prylar med blöta sockar mitt i natten?
Det vet bara du som fiskat sutare en sommarnatt, du vet att detta är det ultimata sättet att koppla
bort ett annars stressigt liv.
Långt från jäktade människor, mail och tv-apparater.
Du känner till tystnaden, närheten och den totala stillhet som infinner sig på småtimmarna vid vattnet.
Där naturen kryper längre och längre inpå ju tystare och mörkare natten blir.
Där åtta timmar känns som tjugo minuter.
Där varje brytning av vattenytan ger ny energi i kroppen.
Och så plödsligt dyker den upp, en lucka i kalendern.
Sveriges nationaldag 6:e Juni och vi är lediga tack vare någon politiker som tyckte att vi kunde
jobba under pingsten istället för denna dag.
Jag klagar inte, kvällen innan nationaldagen åker vi ut
för första fiskepasset vid skogssjön.
Kvällarna med sutarmetet följer alltid samma förutsägbara schema, man ger sig ut alldeles för tidigt på grund av en allt för svår fiskeabstinens, blir sittande utan ett liv i timtal.
Man mäskar i jämna intervaller med hopp om att sutarna ska gå tidig rond just ikväll.
Inget händer. Inget händer igen. En Abborre storlek som en prinskorv..
Inget händer. En brax, en mört och sen anländer Sarvpatrullen,
den fisk som Sutarna skickar iväg en stund innan för att kolla läget bland all
mäsk, majs och mask man dukat fram så snällt i timmar.
En Sarv fastnar, två kanske, sen är det en väntan igen.
Men nu med nytt mod, för snart kommer dom. Småkusinerna har varit framme.
Vi mäskar ännu en gång och lodar in djupet för att presentera betet precis över botten,
för nu stämmer precis allt, årstiden, klockan, ljusets nivå, tystnaden...
Bubblorna tilltar runt mäskbollarna vi nyss slängt ut.
Rör sig flötet? Pirrande förväntan.
Kan det hända att det är en av sjöns sutare som puffar på masken?
Ljuset vid midnatt kan spela spatt med både synen och hjärnan.
Rör det sig verkligen?
Då! Lysstaven i toppen på flötet syns inte, spötoppen bugar kraftigt och slirbromsens
härliga ljud bryter tystnaden i natten.
Den starka fisken drar iväg och en rysning går över ryggen.
Sutaren navigerar in bland näckrosor och vass och i ett svagt ögonblick
tror man att lagen om alltings jävlighet ska slå till.
Men just den här kvällen var inte ödet på fiskens sida.
Sutaren drillas på bredsida in i håven, gulgrön, stirrande, besegrad i ljuset från pannlampan.
I samma stund som fisken återsätts så kastar jag ut igen.
- Nu är dom här! Säger vi till varandra.
En intensiv timma följer i natten innan allt sakta återgår till tystnad.
Sutarnas rullning i ytan syns inte längre, fladdermössen har slutat svepa över sjön,
solen kan skönjas över trädtopparna.
Vi går mot bilen, myggbitna, blöta, trötta i kroppen men med ett stabilt blodtryck
och ännu ett minne att plocka fram de där mörka kalla dagarna som ska komma.
 |
| Martin |
 |
| Jonas |
 |
| Ål, rolig bifångst vid sutarfiske |
Martin
